tisdag 5 augusti 2014

♡självhat som drivkraft♡

Lady Dahmer skrev ett inlägg om Självhat som drivkraft som jag känner igen mig i på så många sätt.

Självhat är en mycket effektiv drivkraft, det kan jag intyga jag gick ned över 20 kilo på bara några månader. MEN jag mådde så fruktansvärt dåligt under hela denna tiden. Det var nog det värsta jag mått, om man bortser från mammas bortgång då.

Jag pressade mig själv till det yttersta. Jag skulle gå ned 0,5 till 1 kilo i veckan annars var jag värdelös och dålig.  Jag tränade varje dag, och var petnoga med vad jag stoppade i mig. 
Jag lät mig faktiskt unna mig en godsak i veckan, men jag tränade extra hårt dagen efter för att kompensera. 
Om jag inte uppnått mitt viktmål för veckan eller månaden så straffade jag mig själv med att inte äta mat, eller äta orimligt lite mat istället. 
Jag var besatt. Jag mätte mig runt midjan och höfterna. Höll schema för viktnedgången och skrev ned hur många cm mindre jag blivit runt midjan. Som om det skulle ge mig mer värde.

Till slut mådde jag så dåligt att jag konstant var nedstämd. Det enda som sporrade mig var viktnedgången. Ja, ett kilo till - nu är jag ännu närmre perfektionen. Jag strävade efter nått sorts värde tror jag. Att jag skulle bli lyckligare om jag var smal, mer omtyckt.  
Det hjälpte ju inte att jag fick otroligt mycket komplimanger över min viktnedgång. Hur duktig jag var, hur snygg jag hade blivit.   Folk menar väl, det förstår jag. Men det blir så himla fel!   Viktnedgång är inget som ska behöva belönas på det sättet.    

Jag började träna för att vara mer hälsosam, mamma tränade mycket och jag inspirerades lite av det. Jag började inte träna för att bli snygg och smal. Men tillslut blev det så ändå. Jag använde träningen för att hitta min självkänsla.  En urdålig ide, för det fungerar aldrig! 

När jag nådde botten, insåg att jag hade problem med träningen och att det gjorde mig sjuk. Så tog jag beslutet att sluta väga mig, sluta hålla schemat över vikten, sluta upp med att mäta midjan osv.  och höll inte lika hårt på alla bestraffningar.  Jag märkte fort en förändring i mitt humör. Jag mådde mycket bättre, var inte lika nedstämd.  Samtidigt gick jag inte ned så mycket i vikt, det gick mycket långsammare och jag höll mer en stadig vikt istället för att gå ned. Men det gjorde inget för jag mådde så mycket bättre i mig själv. 
Det var fortfarande en kamp varje dag, men inte alls lika illa som innan.  
 
Sakta men säkert började jag acceptera mig själv för hur jag såg ut just nu. 
Japp, Detta är min kropp, så här ser den ut och det är helt OK! Inget fel på den. Vill jag ändra på nått så gör jag det. Men långsiktigt. Inte på en vecka eller en månad. 
Träna för att det är kul och det känns bra, INTE för att gå ned i vikt och bli snygg.

Jag vill så innerligt tro på allt det här. Att mitt värde som människa inte sitter i mitt utseende. 
Men fan - det är svårt ! 
När vi lever i ett samhälle som är så otroligt besatt av viktnedgång och hetsar oss dag ut och dag in. 



Jag blir så trött, det är inte konstigt att man mår som man gör. Att ätstörningar är allt vanligare.
"så går du ned 5 kilo på en månad"
"men denna dieten kan du gå ned 7 kilo på en vecka"
"2 kilo i veckan dieten" 

Det är visst omöjligt att vara nöjd över sitt utseende om man har några kilos övervikt. 

Nej, älska dig själv för den du är och för hur du ser ut NU. 
Ingen ide att hata sig själv och använda just det självhatet som en metod för att uppnå ett mål. För man kommer aldrig uppnå det då. utan bara sätta nya mål hela tiden. Aldrig bli nöjd.




My body is not a problem to be solved.
I am not a “before” picture,
I am not a work in progress,
I love my body just the way it is.





1 kommentar: